Country dream
Lider för närvarande av nån sorts stugsjuka. Det betyder en svår längtan efter falurött och målade trägolv. Trasmattor och prästkragar och kaffe och bok och regnsmatter på glasad veranda. Hade förmanen att vara några dagar på K:s drömställe. Det var det perfekta myset. Så löjligt härligt och somrigt att jag nästan inte kan hantera det. För bra. För vackert. Det gör ont. På rikigt. För tillsammans med en annan längtan som tar mycket plats fick alltihop inte plats i bröstet.
Stugsjukan drabbar mig med jämna mellanrum. Jag skyller på de förbannade inredningsmagasinen som jag inte kan låta bli. Men undrar vad det är jag söker i det där. Min barndom? Hemska tanke. Konceptidyll. Trygghet kanske. Anti-blues-medel.
Jag ville 'beama' C dit till Sörmland där vi befann oss omedelbart och tänkte att om han såg allt det här hur skulle han då kunna hålla sig borta. Jag ringde istället. Det var ingen som svarade. Och jag trodde så klart att det berodde på att han såg att det var jag som ringde. Det kan ha berott på att det var 4:e juli-parader och sådant som pågick. Och han är ju 'ingen telefonkille'. Och Pax föreslog att det nog inte var personligt. Och nu har det gått en vecka och jag har slut på ursäkter åt honom.
Helvete.
3 Comments:
Du är inte ensam. Själv har jag fastnat i en romantisk Lexingtonvärld där gardinerna är i tyll, allt går i olika vita nyanser, poolen är glittrande blå och bredvid hänggungan står ett par slitna gamla åror (fråga mig inte varför) och en avskavd emaljhink fylld med blivande äppelpajsäpplen. Själv går jag omkring i svindyr tunika sådär lite i Sköna Hem-oskärpa.
"...det fladdrar till i en tyllgardiiiin..." Tralalaa. Läaskigt det där med årorna. Vem har stält dit dem?
Vem var mördar'n?
Ingen aaaning. Vet inte ens om det finns en eka i min Lexingtonfanasi. Bara ett par åror som tagit drivvedsfärg. Det är inte "vem kan ro utan åror" utan "hur fan kom du hit utan båt".
Skicka en kommentar
<< Home