5:e juni tog jag tåget till Niagara Falls. Det tåget utgår från Penn. Station och rullar långsamt utefter Hudson. Bred och majestätisk flyter floden åt andra hållet. Det är vackert. Längre norrut när man åker genom landsbygd och järnvägen är enkelspårig förväntar jag mig nästan ett tågrån. Emellan sjöar och spårarbeten ännu närmare Buffalo är tempot ännu lägre och jag gungas in i det och sitter med min roman i händerna utan att läsa. Jag tittar ut på sjöarna vi passerar utan att egentligen se. Känns som jag leveterar. Eller som att tiden står still.
Väl i Niagara bor jag på ett litet vandrarhem. Vår landlady är en liten kinesisk tant som kommer ihåg allas förnamn, delar ut solskyddsfaktor och påminner om vatten. Serverar frukost för en dollar, men tar 25 cent extra för kaffet eller teet. Hon är mycket söt och mycket kinesisk.
På morgonen tar jag på mig min gympaskor och promenerar till fallen. Det är fortfarande svalt och tidigt - inga busslaster med turister än - och man kan njuta av fallens storhet och försöka glömma bort att de mest är en del av en State Park. För drygt hundra år sedan kom någon på att de skulle bevaras och göras till ett ställe för rekreation.
Jag går över bron till den kanadensiska sidan. De har den bättre utsikten och de schystare restaurangerna. Jag tar en Ceasar salld med kyckling och en Canadian Lager. Ölen är svingod. Äntligen. Amerikanskt öl suger. Handlar Duty Free-cig och ringer till C och vi bestämmer att Gin ska vi ha. Det kändes mysigt. Men det var inte på riktigt för jag låtsades bara att jag ville vara på resa.
Dag två hade jag nosat reda på att det fanns hiking trails från fallen och norrut. Jag gav mig av tidigt. Jag hittade början och där stötte jag ihop med nå'n sorts proffs-scout. Vi gjorde sällskap och tog de trails som var stängda p.g.a 'bad conditions'. Bad conditions verkar betyda att berget erroderar. En sorts reclaim the river, kanske. Så det var grusigt och ganska spännande.
Någon lyckades tidigt under industrialismen utvinna upp till 75000 hästkrafter ur den uppdämda floden. Då låg det aluminiumverk här på den branta stranden. Dessa rasade i floden vad det led när berget gav vika. Ett par ensamma räcken hänger på ett ställe och när man är framme vid the Whirlpool så finns trapporna kvar - resturerade antar jag - så man kan ta sig upp från floden. Jag gillade den där 'reclaim-känlsan'. Mest för att det blev så klart att det jag längtar efter är något oexploaterat. Hellre orörda skär och fjällbäckar än mäktiga vattenfall med tivoli runt omkring.
Kanske hade det kunna va lite romantiskt där om C hade varit med och vi kunde ha garvat åt Hard rock café och spelat Black Jack på Casinot som var det enda i förströelseväg som fanns på den amerikanska sidan. Nu var det mest deprimerande. Blev tydligt också hur meningslöst det kändes att resa omkring ensam i en ryggsäck. Helt planlöst.
Det är något annat jag vill göra.
